confessions by petra

Jag är sjukligt trött i princip hela tiden och det skadar så mycket. Jag kan lätt tolkas som osocial men faktum är att jag inte orkar sätta mig i så mycket. Det påverkar min person också, jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att få tillbaka mig själv. Jag har alltid vetat vem jag har varit. Alltid. Någonstans i alla problem som var förut tappade jag bort mig. Den personen som jag var förut har jag bara ett svagt minne av. Problemen har lugnat sig tack och lov och det beslut jag beslutade var det bästa. Det tog bara så mycket kraft och energi, mer än jag kunnat föreställa mig. Nu går jag mest på sparlåga. Det skrämmer mig att inte veta var jag ska börja ta tag i saker och ting då jag egentligen måste. Jag kanske har fallit i en lätt vintersvacka nu då det håller på att skifta årstider. Det har iallafall absolut inget att göra med någon mer person än mig. Jag gillar livet nu så varför fortsätter det jävlas? Möjliga alternativ:
1. Det är stor brist på nära kompisar - de som jag har i hjärtat. Vi umgås inte så mycket som jag vill eller behöver. Och när jag är med mina bästa är jag mig själv, så det skulle naturligtvis locka fram mig mer.
2. Det är okreativiteten, jag vill egentligen inte göra någonting alls nu. Jo, foto. Inte göra någonting alls förutom foto.
3. Jag är förkyld och känner mig svag i hela kroppen, att börja träna eller så skulle nog vara bra.

Jag gick på skolan idag fast jag hade ont i rygg och hals. Målningarna skulle vara klara så det blev en kort redovisning, jag vet att jag har förbättrats men just nu vill jag bara gå i ide. Vi har målat så mycket sista dagarna och jag behöver variation i det jag gör. Jag har börjat längta till sommarlovet.
Det lär ta ett tag att ordna upp allt precis som det var, orört. Men jag ska vara en optimist och rycka upp mig. Det är ju så ovärt att sitta och klaga hela tiden.