please don't leave me

Idag har jag ätit frukost med Tuva på Coffee House. Vi ändrade våra planer eftersom hon skulle iväg kl tre och packa, snart ska Tuva nämligen flytta till Uppsala. Det kommer kännas tomt utan henne. Efter jag hade ätit min fetaost macka med extra mycket vitlöksdressing på (jag älskar Coffee House) började jag gå hemmåt. När jag kom hem började jag sortera alla mina gamla kläder, smycken och diverse som jag egentligen inte har någon använding för. Jag ska sälja jättemycket och snart kommer jag lägga upp allt. Jag tycker det är ganska roligt att sortera ut gamla saker, man kan hitta grejer som har varit bortglömda i evigheter, lite som en överraskning. Det är ganska ledsamt att släppa taget och sälja, men å andra sidan måste vi gå vidare och likaså våran historia. Jag har nog aldrig haft riktigt så svårt att släppa saker - bara jag får bearbeta först. Jag tror pappa har gett mig den egenskapen. Det är sjukt att medge att jag inte alls minns perioder av mitt liv på samma sätt längre. Jag kan komma ihåg dem, tänka över varje detalj men jag minns absolut inte på samma sätt. Det finns inte, att jag har kännt så för någon eller att jag har varit med om dessa situationer. Det är som om en flera sidor i mitt liv bara har rivits bort. Det är väldigt skönt, samtidigt som jag känner mig väldigt tom. Världen är full av förlorare - men utan förlorare skulle vi inte uppskatta de som verkligen försöker.