because of you

Jag har en teori varför jag plötsligt har fått en blackout. Jag är så omotiverad och orkar inte minsta lilla sak. Jag vill hitta min glöd igen men jag vet dock inte hur. Det går inte att beskriva, jag har ångest varje sekund eftersom jag alltid har haft kontroll på vad jag vill göra. Nu har jag ingen kontroll alls och ännu mindre engagemang. Uppväxten har en väldigt stor roll och det är beteendet som vi sedan tar efter till viss del. Som jag berättat var inte min pappa något helgon och orsakade även vår familj till minus en mindre. Det är av honom jag har fått hälften av min oändliga styrka men även min rädsla - och vad tjänar styrka till då ränslan övertar? Det är på grund av pappa som jag egentligen är rädd för det mesta men visar alltid upp den andra sidan. Gällande känslor har pappa haft svårt att förstå sig på några och jag likaså. Jag kan älska och komma nära, men jag har alltid ena foten utanför som en säkerhetsåtgärd.
Redan i tidig ålder skulle jag pressas så jag inte skulle halka ifrån, och jag fick aldrig chans till att mogna i min takt. Det var därför jag blev så rädd för honom, han skrek på mig att jag inte förstod och jag är fortfarande väldigt känslig för det. Jag har ett kontrollbehov som jag misstänker är hans. Kontroll är något som jag måste ha, utan det kan allt rasa som sand. Eftersom min pappa inte gav mig tiden att utvecklas på egen hand blev det jag som istället pressade mig mest. Jag har blivit lärd att inte ta snedsteg, men det är just erfarenheten av våra snedsteg som får oss att växa. Det låter kanske konstigt, att jag skyller på min pappa för det var ju så länge sedan men mörka hemligheter hittar alltid ställen att gömma sig på. Förr eller senare gräver dem sig upp. Jag har alltid litat på min magkänsla och den skriker efter andrum. Jag tror allt har en anledning. /Petra