dramatik med d

Varför måste mitt liv vara så himla dramatiskt? Jag vet att jag kan förstora upp saker och vara lite för känslig, men jag har inte begärt att livet ska vara som ett drama. Ena stunden är allt bra och nästa känns det inte längre, jag vet inte vad jag ska känna. Det är typiskt mig att allt nästan ska rasa samman, det är inte mitt fel men jag låter det hända mig på något sätt. Är det självplågeri då? Jag vill att allt ska vara bra. Jag är en person som skulle kunna vara född på 50talet - jag älskar romantik då den var som bäst: kunna bli uppvaktad med rosor ibland, bli bjuden på fina middagar och glamourfester, massa exklusiva klänningar på lager, någon som öppnar dörren åt en och drar ut stolen när man tänker sätta sig. Den typen av romantik. Nutid känns det som man har tappat den stilen, nu ser man aldrig en gentleman som gör sådana saker. Och det är det som jag tycker är så himla tragiskt. Jag skulle nog nästan önskat att bli född vid den tiden. Ni som känner mig vet att jag aldrig skulle kräva överdrivet mycket uppmärksamhet och att jag ogillar att stå i centrum. Men jag drömmer om den känslan, när man känner att den personen som man är tillsammans med bara ser just en - fast hur många personer som helst är i rummet. Då man är sjuk och alldeles äcklig, men personen kan ändå säga att man är den vackraste, pussa en på pannan och sedan lägga sig intill. Som kommer ihåg varje namnsdag och hittar på massa underbara utflykter och äventyr. Jag begär inte allt det där, men det är min lilla dröm i hemlighet bara. Men det är okej för jag vet att det aldrig kommer dyka upp en som har allt det. Jag vill bara att någon ska kunna offra sig för mig ibland. Jag ger så mycket ändå och är alldeles för snäll. Men jag begär bara det, älska mig för mig. Kämpa för mig för jag vet att jag förtjänar varje sekund.