don't let me go

Jag är en sån hycklare. Jag säger till andra att de flyr undan problem men nu har jag insett att jag också gör det, om inte mer. Jag tror nog det är min säkerhetsåtgärd: det är enklare att själv skära av än tvärtom. Innan du sårar mig, sårar jag mig själv. För det skulle jag aldrig klara av, för jag vet att det ändå är försent att vända om och dra sig tillbaka. Jag ljög också då jag sa att jag inte var svartsjuk - jag har aldrig varit svartsjuk tidigare och trodde inte det nu heller, men där fick jag så jag teg. Att hantera det är svårt. De problem som jag har styrt längst in i mitt tomrum kommer till ytan och nu kan jag inte tvinga bak dem igen. Jag har mycket rädslor jag behöver ta itu med. Men den största rädslan är att du ska tröttna på mig. Varför du är så speciell för mig vet jag inte, heller inte hur du kan påverka på ett sätt som ingen någonsin förstår. Det går inte att förtränga, och istället för att vara stark så blir jag svag. Vi är lika klumpiga du och jag.