it's you

Paulina ringde och kollade läget igår: alltid trevligt med tjejsnack. Jag insåg just en sak precis nu. Jag är inte längre lika rädd att uttrycka det jag känner offentligt. Vi kom in på dig, och hur det kommer sig att jag inte ger upp. För att det inte går. Jag vill förklara så att ni förstår men jag hittar inga ord. Jag vet hur fånigt det låter men jag kan omöjligt sluta. Den som inte har upplevt något liknande kan heller inte relatera. Det är du, ingen annan. Och det måste betyda något, allt som vi har gått igenom och nästan förlorat men hittat igen. Det måste ha en mening. Du kunde gått ifrån om du ville, du hade haft chansen att sticka då det blev svårt. Det har funnits tillfällen, men då du istället väntade. Alltid i bakgrunden. Ingen har någonsin kämpat för att behålla mig så pass länge. Jag tror det skrämmer vettet ur dig också.