secrets inside

Jag sitter och kollar igenom foton ifrån förr. Lika väl som det värmer i hjärtat över allt som jag varit med om så gör det samtidigt ont. Tiden är nog min värsta fiende och tragiskt nog kan jag inte spöa den för att gå så fort. Jag har samlat på mig foton från två år tillbaka, jag har inte raderat något som är värt att minnas. Jag plockar upp dem när jag känner mig nostalgisk. Brev som jag har i min hjärna och som tydligen aldrig fås ner på papper. Ord jag vill skrika ut men säkrast att låsa in inuti. Jag ångrar ingenting. Ingenting. Jag tar det negativa och gör det till något positivt. Det är en bra egenskap jag har, och oavsett hur många som sparkar på mig när jag ligger kan jag alltid resa mig upp. Vi växer alla varje dag, egentligen varje liten sekund och jag skulle nog ha gjort saker annorlunda idag. Dock har jag alltid varit mig själv och för det är jag stolt. Det är tack vare allting som jag nu psykiskt är starkare än sten.





















Du skulle ändå inte känna igen mig om jag gick förbi.

/Petra