farfar

Min farfar är inte så kry. Han är liten och senil men kämpar ändå på till det sista. För alla de gamla finns bara vaga minnen kvar som är dammiga och ganska suddiga, jag tycker synd om dem för deras ögon är alltid sorgsna. På min pappas sida är släkten mest stela och börjar inte äta förrän alla har satt sig, jag har ingen jättenära kontakt med dem men farfar har alltid varit snäll och förstående. Jag blir ledsen för hans skull då jag tänker på att han nästan aldrig får besök. Han bara sitter på boendet och låter dagarna gå utan att vara medveten om att de faktiskt gör det, och att han tappar tid. Tid är dyrbar. Ikväll ska jag tända ett ljus till farfar och tänka på alla trevliga stunder vi hade. Det viktigaste är att komma ihåg alla minnen och inte glömma.